cid kommentar predikan
Talare: K G Hammar, ärkebiskop emeritus
Tema: Vägen till livet, 4:e söndagen i påsktiden, årg2 EB2003
Tid: Sö 21 april 2013 11.00
Tempel: Örgryte nya kyrka,
Media: direktsändning P1
Liturgisk färg: vit
Gudstj.ledare: Anna Märta Lejon
Musik: Modern kyrkomusik av Erland Hilden, Missa brevis
______________________________
Predikan avslutas av KGH med orden:
"Om vi litar på Jesus"
_______________________________
Sö 21 april, 2013
4:e Sö i påsktiden, årg.2
[11.26] Gammaltestamentlig läsning
Jesus Syraks vishet
kapitel 28, vers 3 - 7
"Om en människa bär på agg mot en annan, hur kan hon då kräva läkedom av Herren? Hon visar ingen nåd mot sin medmänniska, men när hon själv har syndat tar hon till böner! Hon bär på agg, hon som själv är dödlig — vem skall då ge försoning för hennes synder? Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. Tänk på buden och vredgas inte på din nästa; minns förbundet med den Högste och glöm andras fel."
"Så lyder Bibelns (!) ord
Gud vi tackar dig"
[12.30] Musik
[15.35] Epistel
2Kor 4:16-18
Till de kristna i Korinth
"Så skriver aposteln Paulus:
Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt."
"Så lyder Bibelns (!) ord
Gud vi tackar dig"
[16.29] Psalmsång
[18.45] Evangelium
KGH läser evangeliet
Evangeliet enligt Johannes
kapitel 14, vers 1 - 14
"Öppna edra hjärtan och hör det heliga evangeliet:
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.”
Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”
Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”
Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.”
Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull.
Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det."
[20.47]
KGH: SÅ LYDER DET HELIGA EVANGELIET
Alla: LOVAD VARE DU KRISTUS
+++++++++++++++++++++++++++++++
[21.00] PREDIKAN: KG HAMMAR
"Känn ingen oro", vilket tilltal, vilket fantastiskt erbjudande - om man nu vågade lita på det.
Att leva med oro är inget bra liv.
Vi längtar alla efter att bli kvitt oron, rädslan.
Att Jesus säger detta i ett pressat läge
- det kallas ju Avskedstalet den här delen av Johannesevangeliet - det finns mörka moln vid horisonten, och själv anar han hur det kan sluta, kanske lärjungarna också.
Att han säger det i en sådan situation
gör att det kanske känns extra värdefullt
att lyssna på honom.
Hur ska vi kunna hamna i ett läge där vi inte känner någon oro?
Oro känner vi ju alltid i nuet, i ögonblicket, i det som är inne, här och nu.
Och det gäller alltså att befria nuet, ögonblicket, från oron.
Hur? Vad säger Jesus om hur?
Jo, han säger "tro på Gud och tro på mig".
Det låter ju nästan lite för enkelt, som om tron skulle kunna befria oss från oron.
Ja, vi känner ju genast att då handlar det inte om att tänka rätt om Gud, eller tycka rätt saker.
Utan det måste handla om något helt annat, tron som tillit, som förtröstan, som möjligheten att släppa taget om sig själv.
Det är viktigt hur vi tänker och talar och lever i Gud.
Och när vi skall försöka lita på Jesus i detta, så har vi fått evangeliet idag, som en väg att vandra.
Den första bilden är ju denna:
"I min faders hus finns många rum".
Tänk så fantastiskt! Det betyder att Gud har rymd omkring sig.
När vi tänker Gud så tänker vi rymd, plats, plats för...alla, kanske?
Om vi kunde tänka så om Gud, då skulle vi bli kvitt den där oron:
Får jag plats?
Får man vara som jag?
Fastän jag tänker som jag gör?
Får man tänka som jag gör,
får jag ändå plats?
Vem får plats?
Ja, när Johannesevangeliet skrevs mot slutet av det första århundradet, då tänkte kanske Johannes att det är de kristna det handlar om, "vi tänker väldigt olika vi kristna, men vi skall alla få plats".
Det finns en tendens i Johannesevangeliet att liksom sluta cirkeln och vara på sin vakt mot omgivningen, som är just i pressat läge, då också.
Men idag, får vi lov att lyssna in vidare, än vad Johannes kunde göra?
Får vi tänka att det gäller alla?
Att det finns plats för alla?
Att alla våra skillnader, som människor, ryms i Gud?
Gud är ju ett begrepp, sånt som vi använder för att kunna kommunicera
med varandra, om en erfarenhet som kanske ligger bortom vårt språk.
Och begrepp använder vi ju för att skilja på det ena och det andra, och då ligger här ju en risk att vi använder Gud, gudbegreppet, som ett sätt att skilja oss från andra.
Att vi krymper Gud så att Gud får plats i våra begrepp, i våra tankemönster.
Och gör vi det, då blir ju fokus på mig och mitt sätt att tänka.
Och hur i allsin dar skulle ett sånt fokus kunna befria mig från oro, den oron som hela tiden finns där:
Tänk om jag inte tänker rätt?
Tänk om jag inte får plats?
Eller så kan man också fokusera sig själv så mycket, så man har behov av de andra som tänker på ett annat sätt.
Därför att det styrker mig i den tillit som skulle komma av att "men jag tänker åtminstone rätt, dom måste ha fel". Och så letar jag efter fel hos de andra för att jag har behov av det själv.
Men om Gud är kärlek - och det vill vi tro -
så gäller det att tänka rymligt om Gud, att tänka att Gud har många rum.
Tilliten, som besegrar oron i nuet, gör att det här nuet öppnar sig, att det liksom blir en väg, en öppning, en möjlighet, för mig.
Men, det är ju precis som den där dörren slår igen när vi läser vidare, och Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Och det är ju så att få bibelord har använts så exkluderande som just det här bibelordet. Så fort vi känner att vi kommer lite nära varandra så är det alltid någon som citerar just det här "ingen kommer till fadern utom genom mig".
Nu är det ju så med bibeltexter, och bibelord och bilder, allting kan tolkas exkluderande och inkluderande, och det är vi som väljer.
Och det beror liksom på vilket grundmönster vi har i botten av våra liv.
Hur tolkar vi grundmönstret Gud?
Johannesevangeliet som kom till på 90-talet när de kristna var utsatta för förföljelse, då kände man att det var viktigt att sluta cirklarna. Och man var också på väg mot att flytta över fokus från vägen, som Jesus hade talat om, till Jesu person, jag är, gudsnamnet.
Men om Jesus skulle ha talat om sig själv som vägen - Johannesevangeliet är ju en tolkning 60 år senare - men om Jesus gjorde det, så gjorde han det ju säkert som vägen som visar sig vara sanningen, och som jag känner igen som det verkliga livet.
Alltså inte att Jesus är vägen, plus sanningen, plus livet, för säger vi så, så kommer alltid sanningen vara det viktigaste.
När vi känner igen någon på vägen så säger vi ju genast "Ja men jag har ju en annan sanning än du", eller, "din sanning är annorlunda".
Men om Jesus fokuserar vägen så säger han: "När du vandrar vägen kommer sanningen att visa sig", då är det en annan slags sanning det handlar om,
nån som liksom gör det uppenbart
att den här vägen är mitt sanna liv.
Jesus talar ju hela tiden om att vi skulle våga följa honom på korsets väg.
Det var inte segerns väg, det var inte styrkans väg, utan det var utsatthetens väg, svaghetens, sårbarhetens, offrets, där Guds kärlek blev synlig.
Och där rymden kring Gud var stor, där oron kunde vika undan.
Lärjungarna lyssnar, och så uttrycker de det som vi liksom alltid själva känner,
vi vill ha något slags ankarfäste, någonting att hänga upp det på.
Om vi bara kunde få se, själva, någon bekräftelse.
Och Jesus svarar, ja, ni får se, inte Guds väsen, för det kan ingen se, men Guds verk, Guds verkande.
Tro på gärningarna, tro åtminstone för gärningarnas skull, säger han.
Och vilka gärningar är det?
Jo, det är dom som öppnar mitt slutna rum, mitt slutna nu mot andra, där syns Gud.
Precis som min sanning kan skymma vägen, så kan också min tro skymma gärningarna.
Det vill säga att om jag blir ängslig för att vi kristna gör samma gärningar som andra
med annan tro eller ingen tro alls, eller vi inte kan se att vi är bättre än andra, då flyr vi liksom över och gör tron, våra formuleringar för tron, till det som skall ge oss trygghet, och då får vi leva med vår oro i nuet.
Evangeliet idag är:
"Känn ingen oro.
Tro på Gud, tro på mig"
Det vill säga, ha tillit till Gud, och lita på att Jesus begriper det här. Att Jesus har en erfarenhet av Gud som vi vågar hålla oss till. Att så släppa taget att vi överlåter oss, och låta Gud bli subjekt i mitt eget liv,
för det är det Jesus talar om. Att ha sådan tillit så att det är Gud som får avgöra gärningarna som görs i mitt liv.
Och de gärningarna ser alltid likadana ut,
i självförglömmelse, i uppoffran för den andre, så är det en kärlek som inte söker sitt eget.
Var vi än ser det, var än människor säger sig tro på det, så är det där som man lever och handlar i Jesu namn, det är där Gud blir synlig.
Kärlekens Gud erbjuder sig i kärlekens rymd, tillsammans med oss på kärlekens väg, och uppfyllande oss med sin ande
i kärlekens gärningar - om vi litar på Jesus.
Amen.
[31.40]
Musik
Niceanska trosbekännelsen
Brödsbrytelse
________________________________
Psaltarrexten för dagen lästes inte:
Psaltaren kapitel 147, vers 1 - 7
Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, hans kraft är väldig, hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår han till marken. Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra,
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
cid kommentar
Denna predikan är sin egen fiende. KG visar övertydligt att han inte fruktar Gud. Han kan läsa innantill och gör så, han konstaterar att Guds ord gör omintet hans idéer. Då ändrar han sig inte utan gör Jesu ord omintet och säger sedan att vi ska lita på Jesus, fastän KG själv just visat att han inte litar på Kristi egna ord. Ytterligare kommentar vore en överloppsgärning.
---------------------------------------------------------------------
